som någon som har utnyttjat en 3D-skrivare innan vet, vad som kommer från sängen på din rutinmässiga FSD-skrivare är inte längre en spegelfinish. Det finns lager i utskriften bara av naturen av innovationen själv, liksom skiftningarna mellan lager kommer aldrig att vara smidiga. Dessutom kan skrivare utnyttja annan innovation för att deponera lager, vilket gör för tunnare lager (till exempel). Med de svårigheter som i åtanke, [AlphaPhoenix] satte sig för att producera en autentisk spegelyta på sina 3D-utskrifter. (Video, inbäddad nedan.)
Som introduktionsledare, speglar kravet extremt platta / släta ytor för att visa ljus. För att släta sina utskrifter gjorde [Alphafoenix] mycket först ett lätt slippass såväl som sedan användes extremt tjock tvådelad epoxi, vilket möjliggör ytspänning för att göra utjämningsarbetet för honom. När det torkades, avsattes silver på bitarna genom några olika sprayer. För det första appliceras ett vätmedel, vilket undviker efterföljande tjänster från beading. Därefter sprider han de två prekursorerna, liksom de reagerar tillsammans för att deponera elementärt silver på objektets yta. [AlphaPhoenix] hävdar att han inte är en kemist såväl som då diskuterar några av de många kemiska reaktionerna bakom processen samt teoretiserar varför tjänsterna bryter ner ett tag efter att ha blivit blandad.
Han hade en enastående allra första sats, liksom då efterföljande satser kom ut splotchy samt valde un-spegel-liknande. När vi diskuterade tidigare var det allra första steget ett vätmedel som tenderade att reagera med epoxi som han applicerade. Därefter, med hjälp av ett galler som bläddrar med fyra variabler, [alfafoenix] trudged med de olika konfigurationerna, landning på viktiga takeaways. Till exempel var härdningstiden för epoxi nödvändig såväl som förhållandet mellan de två prekursorlösningarna.
Nyligen täckte vi ett 3D-tryckt spegelområde som dolde ett doldt budskap. Eventuellt en framtida version av det kan ha spegeln integrerad i utskriften själv med hjälp av metoderna från [alfaFoenix]?
